A while…
Så en av de första helgerna som jag kan spendera hemma. Sweet! Dessutom fick jag plats på TRX passet idag, LOVE IT!
Det har varit lite svårt att få ihop sin egen träning sista tiden, fullföljde min fas av maxstyrka med ett nytt PR i knäböj, sedan var tanken att hypertrofi skulle inledas men det har gått lite sådär. Nåja med en TRX i källaren så finns det möjlighet att dra ett par övningar på kvällen, vilket jag också gjort då och då. Jag siktar på att få ordning på träningen efter nästa vecka, som enligt kalendern är massiv i arbetsvolym.
Kostmässigt ser mina dagar ut så här:
~13 eller 14 blir det träning om det finns tid
15.00 Nectar proteindrink med vitargo + 10g kreatin
17.00 1st Zero Impact
~20 stor middag med 400g kyckling, 400g potatis, rikligt med fiberkolhydrater
~22 500g kesella/micellärt kasein med Eko-Cornflakes samt några knäckebröd med eko smör
Tillskott: Pink Magic, Orange Triad, Omega 3, D-Aspartic
Nästkommande fas i träningen efter hypertrofin ska absolut bli kraft, målsättningen är 60kg hantelryck vilket inte ska bli några problem.
Tidseffektiv…
Inställningen i en mästare
Inom idrottens värld tror alla på talang. Tillochmed experten, även om talang numera är ett väldigt välstuderat ämne som vi enligt studierna inte kan hitta. Talang finns inte enligt vetenskapen, om vi inte har de fysiska faktorerna med i spelet. Det som egentligen anses som talang är rörelsen och mönsterna som “talangen” rör sig genom. Att röra sig som en atlet, att se ut som en atlet är att vara en talang i mångas ögon.
En klient jag hade för ett tag sedan ansågs som en talang, enligt tränaren. Tveksamt om vi ser på screening men likväl och låt gå. Bäst statistik i sin idrott i unga år, absolut. Men det som saknades var inställning, eftersom man sällan förlorat och fått ta en motgång var det en del av sinnet som inte utvecklats tillräckligt. Vet man inte hur det är att ta motgångar är det svårt att lära sig i vuxen ålder. “Naturliga” förmågor som han har ofta väldigt fixerat beteende, det behöver inte kämpa så hårt som många andra. ”kämpa är för andra”. Det saknas också en förmåga att analysera sig själv kritiskt. Alla indikationer på att något inte är 100% bra är skrämmande. Det är så lätt att bli fångad i sin talang, och det är farligt. För det är svårt att ta sig ur denna inställning. Det gäller oss alla på alla plan i livet, vi måste freakin fight för allt som vi vill ha. Det finns inga fördelar med att få saker gratis. Inställning är viktigare än ”talang” eller förmågor.
Jag tror en del av mina klienter kan hålla med mig om att man inte bara köper en plan, man köper också en inställning.
“I belive ability can get you on top, but it takes character to stay keep you there” – John Wooden
__________________________________________________________________________
Påstående kring träningsmetoder som är överlägsna får man ofta höra via mail, speciellt ett mail fick jag förra veckan om en metod som ger mer Testosteron och mer IGF-1 utsöndring än andra metoder. Jag orkar inte klippa och klistra in mailet här men skriver här ett svar (som utlovat). För det finns en del stora begränsningar med att använda biokemiska markörer som indikation på vilken träningsmetod som är bäst. Typ HST, typ DC, typ traditionell styrketräning etc… ja ni fattar.
Begränsningar i användandet av biokemiska markörer:
Vi måste se på detta som just simpla markörer. Vi måste också inse värdena man får fram genom forskning är fördelaktiga för att förutspå prestationsökningarna (muskelvolym, muskelstyrka etc). Vi vet att om värdena på testosteron blir sämre så kommer vi få en sämre effekt. Testosteronet är välstuderat och det stämmer utmärkt att om vi blockerar testo så kommer prestationsökningarna vara sämre (Kvorning 2006). Huruvida detta är nivårelatert är inte än känt, det är alltså inte säkert att en studie som visar att en viss träningsmetod ger stora ökningar i testo är överlägsen eftersom det handlar om väldigt små mängder, och idag vet man inte vilken förändring exakt i nivåerna av T som gör en signifikant skillnad för prestationsökningen. Självklart är övernaturliga nivåer av T väl kartlagt att ge lika onaturlig hypertrofi, men detta är inte relevant i sammanhanget.
Gällande IGF-1 så är detta också något tveksamt om det är indikation på att träningsmetoden är överlägsen. Spangenburg gjorde en studie på detta 2008, vilket visade på att IGF-1 receptorn inte behövs för hypertrofi. Det finns dock andra studier som talar för annat, men fortfarande finns ingen överdrivet klarhet i frågan.
Vi måste också se till att läsa hela studierna om vi ska ge en bra bild av allt. När togs proverna? Vi vet att hormoner spelar över den cirkadiska rytmen, så olika tider på dygnet kan påverka resultatet. De numera välanvända salivtesterna för hormonerna skulle också kunna bli missvisande av mukosa, som det har diskuterats i en del vetenskapliga forum.
Vi måste förstå att bara för att supernivåer av hormonerna ger massiv tillväxt så betyder inte detta att minsta förändringarna av hormonerna gör att en metod är överlägsen.
Vad vi bör inse är att variation i träningen är det som gör att vi kontinuerligt utvecklas ihop med en bra periodisering.
____________________________________________________________
Vi måste få en förändring inom ungdoms idrottens avsaknad på expertis. Under min korta intensiva karriär inom fysträning och prehabilitering så har en alltför stor del av klientelet bestått av ungdomar som skadat sig inom idrott. Frekvensen av idrottsrelaterade skador inom ungdomsidrott ser inte ut att gå ner. Vi kan diskutera prevention i all oändlighet, men vi måste börja med den svaga länken. Förvisso känns det alltförofta som att det saknas kompetens eftersom det i mångt och mycket bedrivs i ideel verksamhet. Men jag tror inte att detta är det största problemet, SISU bedriver ju enkla vidareutbildningar för de som kan medverka inom det ideella.
I åldersgrupperna 14-17år finns det mycket som talar för att kommunikation är den riktigt svaga länken. Det är inte ovanligt att bli upplyst att den skada idrottaren ligger på 7-10pass i veckan, ibland fler. I denna ålder sker det ofta en övergång från ungdomslag till B-lag till A-lag, och detta i väldigt ostrukturerade etapper. Speciellt inom de klubbar i de lägre divisionerna. Jag tror vi har tappat en hel del toppidrottare genom åren genom just dessa misstagen.
Hur kan vi tillåta att en 15årings träningsfrekvens ska vara högre än en elitidrottare? Hur kan inte förstå att träningsvolymen är alldeles för hög. Det blir ett pressat läge för idrottaren som självklart vill lyckas inom idrotten och prestera, men vi vet att ingen kan prestera på 3matcher i veckan med 7 träningspass.
Hans Seyle skrev om GAS redan 1956, vi har alltså vetat i cirka 50år att organismen inte tål denna massiva stress i längre perioder. Negativ anpassning kommer att ske, vilket i de flesta fallen dessvärre är skador. Som att inte skador är nog, så leder också överträningssymptomen till brist på motivtation.
Vidare finns det övertygande vetenskaplig evidens att om vi en gång haft en skada så är tendensen för en ny skada mycket hög oavsett rehabilitering. Som jag ser det måste det finnas en struktur och gärna regler på hur mycket ungdomsidrottaren får träna. Korsbandskadorna inom damidrotten har det diskuterats i flera år, likaså hamstringsskadorna inom herridrotten. Vi måste inse att roten i problemet inte är träningsmetodiken som helhet även om denna i många fall också uppvisar klara briset, snarare träningsvolymen.
Ett absolut stort problem blir när vi har en idrottare som går någon gymnasial idrottsinriktning, lagträning samt matcher i ett flertal lag. Vi bränner ut våra talanger i ung ålder!
Skulle det finnas en bättre kommunikation mellan de olika tränarna och ett reglement för hur många träningar i veckan som får utföras skulle vi med största sannolikhet se en positiv utveckling i skadefrekvensen.
Det var allt för mig. Nu ska jag laga mat.
//SR
