Mysterious

Att stå på experternas axlar känns utmanande. Jag ser mer, jag vågar se längre och jag ger mig själv tillfälle att utvecklas. Inte minst ger mig alla klienter tillfälle att utvecklas och se möjligheter och testa nya saker. Testa? Detta låter ju oerhört oproffisionellt och amatörmässigt. Men jag är endast en amatör, en amatör tränare som har gjort minst 100 misstag genom 1000tals PT timmar. Skillnaden är väl snarast att jag ser mina misstag och objektivt kan säga att jag inte är någon som helst expert. Varje dag inser jag att jag sitter på experternas axlar och att jag själv i sammanhanget är väldigt liten.

Oscar Wilde har ett citat som verkligen passar:

“I am not young enough to know everything”

Jag minns när jag lyssnade på föreläsningar när jag studerade i North Carolina. “Fan vad grymt av föreläsaren att verkligen fånga oss, och få oss intresserade”. Idag står jag själv där mellan varven, vilket är en gåva från “hårt arbete”.

Jag har fått chansen att göra det som jag vill vara bäst på, och inte minst arbeta för mig själv. Ett levande exempel på att vem som helst kan lyckas. Min enda idrottsmerit är egentligen Athletic Fitness vilket i sammanhanget är väldigt litet. Tillfälligheter, tur och hårt arbete, ja egentligen är alla “framgångar” en kombination av flera faktorer.

Hårt konsekvent arbete, ödmjukhet och ett öppet sinne ger över tid någon typ av framgång.

Det är jag säker på.

Alla som jag hittills inspirerat till att ta steget ut i denna branschen ser jag som en av de bästa mätstickorna jag har. Att motivera folk och våga ge sig ut på en egen stig.

Murial Strode:

“I will not follow the path, but I will make my own, and I will leave a trail”

Träning är simpelt. Som jag hörde i en podcast för ett år sedan – pressa något, dra något och något för benen, lägg till lite core så har du ett pass. Frågan är mer hur ofta? hur mycket? Ett ben? Skivstång? Kettlebell? Hantlar?

Förmodligen klarar vi oss med det simpla.

Jag färdas på en resa som aldrig tar slut. Jag är ingen expert. Faktum är att man inom de vi håller på med aldrig kan kalla sig expert om man kontinuerligt utvecklas – för då inser man hur lite man kan. Just nu läser jag Stuart McGills – Low back disorders samt Sarah Sahrmanns – “Diagnosis and treatment of movement impairment syndrome” vid sidan om en av Jan Fagius -Neurologi. Sjukt intressant, och fan vad jag kan lite.

Det vackra i sammanhanget är att resan aldrig tar slut – det finns ingen destination. Resan är en cirkel och inte som vi ofta tänker i en A till B.   En del stannar efter starten, en del stannar i mitten där de hittar sin destination, när de i själva verket är halvvägs. Detta gäller ju oavsett vad man håller på med. Det är passionen som sätter gränserna.

Hur ser då det perfekta programet ut? Ingen som vet. Många som kanske tror sig veta. Jag sitter fortfarande på expertenas axlar och tittar ut, integrerar de bästa från de bästa och tar en relativ ståndpunkt. Alltid öppen.

Stort ansvar, inte minst för de som gör pengar på sin idrott, men inte mindre för ungdomarna. Det handlar om att både få dem mer atletiska men också bättre rustade för livet.

Förmodligen är den bästa tillgången jag haft minimala resurser i början av min tränar karriär. Det kräver en hel del. Krav som kan värderas som positiva långsiktigt. Med kraven har man växt. Att växa är inte alltid positivt, men att växa med integritet är positivt.

I tränar branschen finns inga fem stjärnor. Inte heller kan vi mäta oss i mest medaljer eftersom detta påverkas av mycket mer än om du är en bra tränare. Inte heller kan vi mäta det i löner. Det blir inte heller lättare av att några av oss tränar endast kettlebells, “funktionell träning”, friidrott etc, alla med sina egna idéer om rätt och fel.

Som det ofta sägs att man ska följa de som varit framgångsrika och klarat av alla krav skulle jag vilja säga att vi bör följa de som fortfarande finns kvar på golvet. För vad som var aktuellt igår är inte säkert lika aktuellt idag. Det publiceras mängder med vetenskap och empiriska bevis om både det ena och det andra inom vår bransch, det gäller att hålla sig uppdaterad. Frågan är vem som håller sig uppdaterad om det senaste.

Fortfarande är funktionell träning ett riktigt hett ord, nr 2 är Core och inom kort kommer vi förmodligen höra proprioception. Man kan liksom se kedjan, och inte minst hur allt feltolkas.

Funktionell träning är fortfarande, till denna dagen i Breeze Fitness metodik samma sak som fundamental träning. Det handlar inte om bollar, ostabila ytor och gummiband även om dessa kan användas så är det inte säkert att man behöver dem. Framförallt handlar fundamental träning om 3 saker – mobilitet, stabilitet och styrka (vilket kräver ett välutvecklat neurolgiskt system). Den som säger att marklyft är funktionellt har alla rätt. Däremot kan vi diskutera om bollar är funktionellt, kul kanske? Men det är ju endast funktionellt för den som ska sitta på en boll hela dagarna och utföra rörelser, vilket jag hoppas det är få som gör.

Detta är vad Breeze Fitness tror på idag. Kom tillbaka om ett år och se om det är samma, det kan jag inte svara på.

//SR