FireFly

Helgen snart över!

Igår hade vi FitnessFive här på Breeze Fitness, med små medel tycker jag vi borde få godkänt för genomförandet av tävlingen. Jag körde faktiskt själv också tävlingen, det vara endast 9deltagare som dök upp så det var lika bra och joina in för ett riktigt bra “pass”. Vägde in på 85,3kg vilket är om jag inte minns fel exakt samma vikt (?) som jag hade för 2år sedan på fitnessfive. Varje tillfälle som ges för ett bra pass ska man ta tillvara på och det var precis det jag gjorde, har riktigt skön träningsvärk idag. Det blev totalt 138reps på de fem momenten, 53dips får man vara nöjd med

Möjligtvis hade man kunnat göra ett par reps till om man inte tränat dagen innan, eftersom tävlingen blev spontant bestämt vid invägningen på lördagsmorgon. ¨

Passet på fredag kväll bestod av:

Explosiva frivänds kast med sandbells 3 x 10 (40-50lbs)

Alternerade hantelpressar 2 x 8ea (ea skriver jag alltid när det gäller unilaterala övningar, och betyder på varje sida) (40kgs hantlar)

Diverse dynamiska plankor på Core-Tex

Kettlebells Svingar 24kgs 3 x 10

Kettlebells Turkish Get-Ups 1 x 3ea 8kgs kb

Samtliga maskiner HOIST 1 set x 10reps

Helix lateral trainer 5min

Roddmaskin 5min samt 1min x max meter (345meter gav cirka 70%)

Så ett riktigt helkroppspass dagen innan fitnessfive alltså. Lägg därtill lite laddning av hemagjord pizza samt godis.

Resultaten på tävlingen kommer upp imorgon på www.fitnessfive.se

Reps på FF5:

Bänkpress 85kg x 27reps

Bicepscurls 42,5kg x 19reps

Knäböj 127,5kg x 18reps

Chins 21 reps

Dips 53reps

Man får vara nöjd med en hög lägstanivå. Det var riktigt länge sedan jag körde många reps i de ovanstående övningarna, vilket gör det tämligen komplicerat att förstå resultatet, som är bättre än förra gången jag tävlade och då tränade jag 4veckor på fitnessfive momenten. Jag vill påstå att TRX har påverkat detta en hel del där vi ofta kör tidsbaserat på 60sekunder vilket helt klart ger en hög mjölksyra tröskel, dessutom har jag “clearat” mina FMS assymetrier det senaste året.

Om någon nu tror att det som skiljer mig från de andra deltagarna är genetiska förutsättningar så tror ni fel. Jag har knappast de optimala förutsättningarna för att bli den bästa FitnessFive tävlanden, som jag skrev inför den första fitnessfive tävlingen någonsin så bör en vinnare rent fysiskt inte vara längre än ~175 och inte väga mer än ~85kg, de bör även ligga inne med ett ganska välutvecklat och stabilt höft/midjaq/korsrygg parti, eller som vi benämner det en kraftig “cylinder” som omfattar bäckenbensbotten/magmuskulatur/korsryggsmuskulatur. Förvisso kan man träna till sig detta, men förmodligen kommer inte någon på 190 och 95kg ha någon som helst chans mot en person med kortare armar samt lägre vikt oavsett en välutvecklad cylinder.

Som vi ser från förra årets final så ligger de flesta inom den ovannämnda vikten (samt längden som inte står med). Men rent teoretiskt kan alla som ligger inom den avsedda vikten och längden utvecklas och bli precis lika bra som Andreas eller mig eller någon annan av de som presterar bra. Allt handlar om övning.

Det finns en uppfattning om att vi har ett arv som betyder mycket, vilket inte alls är sant, ivarjefall finns det idag massor av studier som talar mot detta. Alla föds med samma förutsättningar (bortsett från de rent fysiska längd/vikt).

Jerry Rice - ett praktexempel på hårt, effektiv och verksamt arbete

Mycket möjligt att ni inte har koll på vem Jerry Rice är, men låt mig underrätta er om vem Jerry Rice är. Uppväxt i Crawford Mississippi (636 invånare), som alla andra grabbar i skolan deltog han i Amerikanks Fotboll, tränaren tyckte han var snabb och lät han prova för Mississipis all-star High School lag, han blev uttagen. Vidare fortsatte han upp i serierna och blev proffs som så många andra som spelat i NFL. Det man dock såg i NFL var att Rice inte alls var speciellt snabb när man jämförde honom med de snabba spelarna i NFL. 1985 draftades han av San Francisco 49ers (I LOVE THAT CITY!) vald i 15:e rundan…

Rice är den bästa “recivern” i NFLs historia, helt överlägsen! Hans stats på recivning yards är 50% bättre än 2:ans, för övrigt håller han rekord i totala touchdowns. Han spelade 20 säsonger i NFL och var skadad i 14 veckor, vilket måste anses som högst osannolikt i en sådan skadebenägen sport.

Vad gjorde Rice så bra?

Frågar man folk som känner till AF så känner de till Rice som den hårdast arbetande spelaren de hört talas om. Rice var känd för sina offseasons som han strukturerade upp träningen för själv, 2 pass om dagen i 6 dagar. Nåja mer är inte bättre, det menar jag inte men det var smart och hård träning. I träningen ihop med laget var han känd för sin hurtighet” fick han en pass sprang han hela planen ner i mål oavsett om han skulle det eller inte, han fortsatte träna efter träningen när de andra gått hem.

Utifrån detta kan man tro att hårt arbete separerar de bästa från de som är under de bästa. Vilket inte heller kan tänkas vara sant, utifrån vetenskapen som finns berörande träningsdos, då skulle alla som har orken att träna mycket vara överlägsna vilket vi också vet inte är sant. Det handlar inte heller om tid, då skulle ju alla som arbetat med något i många år vara experter bara genom att arbeta med det. Så är definitivt inte fallet, studier har visat att ju längre man har arbetat med samma syssla så sjunker i de flesta fallen prestationen. Man bli bekväm, man känner att man kan sitt arbete och stannar helt enkelt upp i sin utveckling och tillåter den på så sätt också att sjunka. Detta torde beskriva de allra flesta i dagens samhälle, för hur många trivs inte med sitt yrke och är anställda på en verksamhet som bedriver ett systematiskt arbete, dvs alla har en uppgift. Så är de flesta företagen utformade idag, alla har en uppgift som är tämligen lika dag in och dag ut, med ytterst lite utrymme för den anställde att vilja/verksamt utvecklas mer än inom företagets chefs gränser. Detta försöker jag undvika i min egen verksamhet, så gott det går. Hur som helst åter till Rice.

Så om det inte var det hårda arbetet som gjorde att Rice blev bättre än andra NFL spelare måste det finnas något annat:

Jerry Rice spelade väldigt lite Amerikansk Fotboll, tvärtom vad som praktiseras i dagens idrotter i exempelvis Sverige, idag ser vi allsvenska klubbar och handbollslag som tror/vet? att drilla med bollen x antal timmar ger dem bättre spelare. När det intressanta man funnit de sista åren inte alls visat på att detta är ett smart tillvägagångssätt för att förbättra spelarnas prestationer.

Rices off-season träning bestod av kardiovaskulär träning, tekniskt träning samt styrketräning. Han gick sällan in i närkamper på träningen, risken för skador tyckte han var för stor. Detta betyder att det som Rice blev känd för omfattade väldigt lite av hans tid, egentligen bara matcherna som var 1 gång i veckan.

Han tillbringande cirka 20 per vecka på träning, teknik, styrketräning och konditionsträning 20h på hög nivå. Cirka 1000h per år på träning, cirka 20 000h under sin NFL karriär. Rice spelade 303NFL matcher (flest någonsin av en wide reciver…) om anfallet laget hade spelet i halva matchen betyder detta 150h speltid under hela sin karriär.

Så vi har cirka 1% av hans karrär timmar på matcher.

Det är iochförsig vanligt att man inom AF tränar väldigt mycket annat än just själva sporten, men i Rice fall är detta ytterst extremt ratio.

Han tränade specifikt

Jerry var inte tvingad att vara bäst på allt, “bara” på det han behövde. Det han behövde mest av allt var förmodligen löpmönster, hur en wide reciver ska/kan utföra sin löpning för att inte bli nertacklad. Han behövde spänst för att ta bollar, muskler för att klara av tacklingar. Så han tränade på dessa moment. I princip endast dessa moment. Han tränade upp en förmåga att byta löpriktning riktigt snabbt, vilket vägde upp för hans snabbhet som inte var optimal. Han var i en förtjusande form rent muskulärt, och redan då tränade han smarta styrketräningsövningar, enarms, enbens osv för han och hans tränare förstod vikten av dessa mönster även inom styrketräningen. Han tränade upp accelerationen, vilket självklart är mer vitalt än absolut hastighet inom amerikansk fotboll.

Genom att träna på de specifika momenten och inte de andra blev Rice en utomordentlig spelare, ihop med hans arbetsmoral. Många andra tränare hade förmodligen velat tränat upp hans absoluta hastighet eftersom det fanns de som var mycket bättre på detta, men hans tränare och Rice själv var smartare än så.

Han hade tränare

Det är svårt att analysera sig själv, även om en del av oss har utvecklat den förmågan, att objektivt analysera svagheter som bör förbättras. Rice hade tränat upp denna förmåga men hade också en tränare för ytterligare input. Precis som jag brukar säga alla skulle vi ha en riktigt bra tränare, jag skulle gärna vilja ha en. Många tror att det bara är noviser som behöver tränare, helt fel mina vänner. Alla skulle dra nytta av en tränare, om man lyckas hitta en kompetent vill säga. Mycket av Rice träning var egen träning, dock strukturerat av hans fystränare.

Det var inte alltid kul

För att komma någonstans så måste man offra något, för det handlar också om tid. Det är inte alltid kul att träna, att jobba, att studera. Men det är e faktorerna som separerar de bästa från de andra.

Detta är ju anekdotiskt så ta inte illa upp, ett laddat ämne om genetik och prestationer.

Vad jag vill säga är att vi alla kan bli bra på det vi vill om vi besitter vilja, passionen och rätt miljö. Vi kan tillochmed bli jävligt bra, inte bara bra.

Som jag skrivit i bloggen så många gånger, den miljö vi befinner oss i dagligen påverkar oss mer än vad vi tror. Det påverkar definitivt prestationer på flera plan i livet.

Glöm inte att stimulera era barn, för det är vi som föräldrar som bär ansvaret för hur de kommer ta sig fram i livet.

Det är alltså ingen skräll att jag inte gillar Francis Galton…

Francis Galton har skrivit: Att varje individ föds med en viss förmåga genom arvet och att man inte kan ta sig förbi denna medfödda förmåga,:    ”maximum performance becomes a riglidly determinante quantity” - “Those limits apply to every kind of endevour , physical or mental.”

Detta betyder ju att Galton menar på att det finns en max-prestation som varje människa kan uppnå, sedan är det stop. Tråkigt läge om man vill utvecklas.

Nåja nog om detta, nu är det snart kväll…

___________________________________________

Började söndagen med PT på Breeze , BodyMetrix Ultraljud mätning och special designat TRX program, klienter från Stockholm. Det är alltid kul med klienter som reser hit för att ta del av det bästa träningsindustrin har att erbjuda Breeze Fitness då.

Genom 1h TRX personlig träning har man tagit del av ungefär 1% av vad TRX har att erbjuda, så mycket kan man göra med den

Do I Love the TRX?   Yes I do. Om ni bara visste vad TRX har gjort för några människor.

_______________________________________________________

Where do we find ourselfs? In a series of which we do not know the extremes, and belive that it has none. We awake and find ourselfs on a stair; there are stairs below us, which we seem to ascended; there are stairs above us, many which go upward and out of sight.

Never lose your sight on the stairs above you. Life is all about climbing that stairs. Wheaters it’s love, physical or mental that stairs should never be forgotten.

 We help the people below us to reach the next step. But that isn’t it, to reach glory we have to enlight them about the stairs above them. The climbing is a motion, it’s not static.

// Seth Ronland, Breeze Fitness, Ystad.

Ska försöka hitta lite bilder/filmer från tävlingen så fort jag får tid, förlåt så fort jag tar mig tid.